Idag växer sig ett av det mest reaktionära partiet sig stor. Sverigedemokraterna har ställt upp sig som lösningen på dagens kris men var de än får makten går de näringslivets ärenden. Samtidigt är de unika på de sättet att de konsekvent sätter fram en ”socialkonservativ” politik, och i visa kommuner till och med bryter lagen med sina genomröstade förslag för att ”trotsa” rättsstaten.

Vänstern står samtidigt väldigt stilla. Det kom lite momentum från avhoppade socialdemokrater men när den strömmen tog slut började man stagnera igen. Att Vänsterpartiet tog en passiv ställning till Januariöverenskommelsen, alltså en neutral ställning till nyliberalism, gjorde även att många inte såg dem som ett riktigt alternativ.

Många artiklar och tweets har skrivits om varför det är så här och vad vägen framåt är, vi tänker här lägga fram några av våra egna synpunkter.

1. Felen med teorin om en ”konservativ arbetarklass”

Många delar av vänstern har börjat anmana tanken om den ”konservativa arbetarklassen”, så som en populär eftervalsartikel på Flamman vid namn ”Arbetarklassen är konservativ!” lägger fram. Den logiska slutsatsen för dem är att eftersom att SD är konservativa och eftersom att SD växer bör vänstern försöka fylla tomrummet som vänsterkonservativa genom att man ska släppa på feminismen och antirasismen.

Det största problemet med denna tes är vem man ger uppmärksamhet i dessa frågor. Fokuset ligger just på vita män som ofta egentligen har haft en rätt stadig jobb situation, och även om de varit viktiga för uppbyggandet av fackföreningsrörelsen så är de inte representativa hela arbetarklassen. Den arbetarklass man aldrig frågar är den som inte är organiserad, den som inte får några styrelseposter eller liknande inom fackföreningsrörelsen eller i våra partier. Det är klart att det finns en stark konservativ skara inom arbetarklassen men man börjar trilla in i sociologiska områden när man säger att hela arbetarklassen är konservativ i sin natur.

Sen är det även en fråga om att se problemet som att vänstern helt enkelt inte har den organisatoriska kapaciteten att leda och att se problemet som en fråga om kultur eller statusmarkörer. Som en personlig anekdot kan jag säga att en i klubbstyrelsen på min arbetsplats berättade att han var med om sin första strejk när han var 16 år gammal. Där han hade jobbat innan så var klubben så stark att när man inte fick som man ville i förhandlingarna så la man ner arbetet. Den här arbetskamraten fick klart en annan syn på vad facket innebär med denna erfarenhet i ryggen, han förstår att det handlar om kollektivhandlingskraft. Är denna man då en socialdemokrat eller till och med en kommunist? Nej, han har röstat SD de senaste tolv åren. Inget parti har tilltalat den delen av honom som är en klasskämpe, det blir en stor klyfta mellan det politiska och det ekonomiska. Lyssnar man på ”högern” av vänstern är lösningen kulturell, man ska lägga feminism och ekologi åt sidan, men är det verkligen det som vänt honom till SD? Vi har alltid vetat att spontanitet är något som tynar bort med tiden för borgerlighet är alltid den största ”spontana” impulsen. Att det inte funnits någon socialistisk kraft på arbetsplatserna och i vardagen rent allmänt är troligtvis en mer realistisk förklaring. Det går inte att leda en arbetarklass från Rosenbad.

Uppdelningen mellan vänstern och den organiserade arbetarklassen kan också till viss del förklaras genom vänsterns klassammansättning. Inom vänstern idag är det mycket utbildade medelklass folk som styr och stundvis har väl vänstern till och med omedvetet erkänt detta faktum: ”vi är utbildade och de som röstar på SD är outbildade och fattiga” är något vi alla hört eller kanske till och med sagt själva. De paroller som till exempel studenter brukar bära fram är ofta väldigt annorlunda än den som arbetare kan samlas kring, speciellt kring ”radikalismen” och frasmakeri. När man talar om att tona ner radikalism brukar det tolkas som att man vill vattna ner politiken men egentligen är det tvärtom: radikalismen urvattnar praktiken. Det går inte att bara säga saker som låter coolt men som är skilda från verkligheten.

Samtidigt har det kommit en liten uppsjö av konservatism inom vänstern bland en fraktion av medelklass personer. Kommunistiska Partiets lokala partiförening i Malmö lämnade nyligen för att bilda ”Tillsammans Malmö”. Även om de utåt trycker en ”arbetarklass” bild av sig själv är även detta medelklasspolitik, man kör en nationalistisk lösning på alla frågor. Istället för att organisera arbetare ska man bara tycka rätt sak och ha rätt bild utåt för att representera och locka till sig arbetare.

2. Inte framväxt utan politisk kris

Att SD faktiskt växer är också ur ett vist perspektiv en illusion. Samtidigt som partiet och förtroendet för Jimmy Åkesson växer så är siffrorna relativt höga men absolut låga. Det finns inte lika klar tydlighet på att folk faktiskt litar på partierna längre. Om man faktiskt kollar på undersökningarna för hur folk skulle rösta så är det fler som går från Socialdemokraterna till att vara osäker eller inte veta vad de ska rösta på än vad det är att man går till SD.

Det är viktigt att man kan erkänna att vårt demokratiska system har sina begränsningar samtidigt som man inte helt ger upp på den demokratiska processen som taktik för den socialistiska rörelsen att ta sin plats. I och med att nyliberalismen vuxit fram och rivit ner den säkerhet vi haft och accelererat flytten in till städerna från landsbygden har det skapat en större oro och hopplöshet. När då Socialdemokraterna med implicit stöd av Vänsterpartiet går med på att fortsätta detta med minimalt motstånd så försvinner tron och hoppet om politiken.

I en sådan här situation blir fler apatiska eller till och med ”antipolitiska”, att man aktivt avskyr politiken för att den inte skapar förändring. Missnöjespartier, som oftast är höger, vinner ofta på en sådan stämning. Populistiska figurer kan komma in och med vulgära utspel och attacker på demokratins legitimitet som ställer dem ”utanför etablissemanget” och på så sätt snappa upp röster och stöd, men de får aldrig aktiva och skolade medlemmar.

3. ”1930-talet” jämförelse omvänd

Idag är det väldigt vanligt, både här men också i USA, att man jämför dagens situation med den som ledde upp till andra världskriget. Fokuset läggs på att reaktionära och fascist-lika krafter växer sig större och får positioner inom staten både på nationell nivå men också lokal. Men var det egentligen bara det som karaktäriserade denna period i historien? Nej, det viktigaste var egentligen att arbetarrörelsen och socialisterna var splittrade och fann ingen enighet. Splittringen mellan socialdemokrater och kommunister hade blivit djupare och mer våldsam, det hade till och med börjat växa andra riktningar som kommit ur splittringar inom kommunisterna och socialdemokraterna, så som ”vänstersocialisterna”. Detta var ett stort hinder för att man skulle kunna bekämpa fascismen. Den kan bara stoppas av en enad arbetarklass men alla organisationer som ska representera och organisera arbetarklassen hade fokus på varandra istället för på själva organiserandet. Kilbom skrev så här 1938 i sin text Splittringens Uppkomst och Enighetens Återställande,

Inbördeskampen hade fört och för alltid förr eller senare till ett tillstånd, där det egna partiets, den egna riktningens ”seger” överskuggar allt annat. Klassens intressen komma först i andra hand, om ens då. Kriget mellan de olika riktningarna, som ofta tog handgripliga former, födde misstro inte blott bland arbetarna angående möjligheten att genomföra en socialistisk ordning, att åstadkomma några förbättringar över huvud taget, det undergrävde också medelklassens och, bondeklassens tro på arbetarrörelsens förmåga att över huvud föra en positiv politik och minskade därigenom attraktionskraften på dessa folkgrupper – de skötos över till nazisterna.

För Kilbom som hade varit aktiv inom Socialdemokratin innan splittringen var det ett stort misslyckande för socialisterna att man gått igenom med splittringen och aldrig lyckats återställa någon sorts enighet, det var åratals av organisatoriskt och politiskt arbete som bara försvann. Vi som blir aktiva idag får en annan bild, vi har aldrig haft en enad socialistisk rörelse. Den socialistiska vänstern domineras av många smågrupper och många kan vara aktiva väldigt länge utan att man verkligen hittar någon gemensam punkt med verkligheten, man hamnar i att skriva kritik av andra vänstergrupper eller Vänsterpartiet, man kanske till och med går på demonstrationer eller liknande, men man blir aldrig aktiv i fackföreningarna eller i sin vardag där det finns folk. Kilbom la stor vikt just på att Socialdemokratin var det enda som fortfarande var starkt nog att kämpa för verklig förbättring och enighet, idag är inte ens det riktigt sant. Splittringen är alltså total.

Slutsatser

Sammanfattningen för dessa tre perspektiv är väldigt enkla: vänstern är svag och splittrad. Den är varken starkt politisk eller organisatoriskt. Vägen tillbaka till en enad vänster och arbetarklass kan inte komma ur vänstern i sig. Det kvittar hur många gånger man splittrar eller försöker göra en organisation av en ny typ: det blir samma folk i samma kretsar. Istället måste man börja med att nå utanför vänstern och in i vardagen för att hitta folk och därifrån börja bygga upp sina organisationer. Detta innebär inte heller att man ska överge ”politik” eller att ha ett program. Program är en väldigt viktig aspekt till att kunna bygga en rörelse och att inte fastna i snäva och kortsiktiga kamper, man måste kunna breda kampen, överkomma motsättningen mellan det långsiktiga och det kortsiktiga och hjälpa lokala kämpar att bli fulländad kader.

Politisk apati och avsky kan inte mötas med passivitet, att acceptera det som en grundbult av systemet, eller med förakt. Den demokratiska staten är kapitalistklassens stat, den har i huvuduppgift att upprätthålla kapitalismen, och på så sätt utesluts arbetarklassen medvetet och omedvetet systematiskt från politiken och kunskap om hur samhället verkligen fungerar. Socialisters uppgift måste vara att vissa att det finns ett annat alternativ: organisering. Att ersätta den passiva ”arbetarvänliga” politiken med ett arbetarparti där arbetare verkligen kan föra sin egen politiska kamp. Även om systemet är riggat kommer arbetare alltid att finna ett större intresse i ett aktivt deltagande när de börjar kämpa. Vi ser i USA under den nuvarande strejkvågen, som vilket i sig är ett resultat av större medlemsdeltagande i fackföreningsrörelsen, att det har funnits ett större intresse bland medlemmarna att ställa upp egna kandidater i lokala val. Börjar man känna självförtroende i sin kamp på det ”ekonomiska” planet kan man även börja få det på det ”politiska” planet. Här måste socialister vara redo att stödja kampen för att arbetarpolitiken inte ska bli politiken av arbetarbyråkrater i fackföreningsrörelsen eller SD-lika lokala ”arbetarpartier” som vi ser nu i Sverige.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: